Att vara golfproffs med epilepsi: Möt Marcus Kinhult

Det är en måndagsmorgon i början av juni när jag ringer upp Marcus Kinhult. Han är lite trött, men mår i övrigt bra. Han berättar att han under natten kommit hem från en golftävling i Nederländerna, vilket gjort att sömnen fått lida. Det är inte ovanligt att hans dagar ser ut så. Mycket resande världen över för olika golftävlingar. Men sedan epilepsidiagnosen har det blivit mer utmanande, särskilt med rutinerna.

– Golfen är inte bara ett jobb utan också en livsstil. För att kunna prestera på topp behöver jag tänka på att sova tillräckligt, äta rätt och hantera stressen, och det är inte alltid lätt när man reser, säger Marcus Kinhult.

Vi backar bandet till 2021 och till dagen Marcus fick sina första epilepsianfall. Efter en vanlig dag på golfbanan kom han hem till lägenheten i Spanien och ringde sin flickvän på FaceTime. Under samtalet berättade han att han kände sig yr och kort därefter tappade han greppet om telefonen som föll ner i golvet. Sedan blev allt svart. Marcus har inget minne av händelsen, men har fått berättat för sig att flickvännen ringde en vän till Marcus som befann sig i närheten och bad honom att åka dit för att titta till honom. När han kom fram hittade han Marcus medvetslös på golvet, men kunde snabbt få honom att vakna till. Strax därefter anslöt även Marcus pappa till lägenheten, och tillsammans hjälpte de Marcus till sängen. Innan ambulans hann anlända till platsen fick Marcus ytterligare ett anfall i sängen och även senare igen på väg till sjukhuset.

– Jag minns ingenting. Men tydligen har jag skakat och krampat i hela kroppen. De sa att jag gjorde någon konstig böjning med handleden som jag inte ens kan göra i normalt tillstånd. Jag fick också väldigt ont i axeln och i ryggen, vilket förmodligen hände när jag var själv i lägenheten i 20 minuter och ramlade ihop, säger Marcus och fortsätter:

– När jag väl var på sjukhuset genomgick jag en rad undersökningar, och de upptäckte epileptisk aktivitet i hjärnan. Jag var kvar en vecka på sjukhuset i Spanien innan jag kunde flyga hem och fortsätta utredas av svensk sjukvård.

Jobbigt med ovissheten
Hemma på svensk mark fick Marcus medicin och mer information om epilepsi. Han berättar att han tidigare inte hade någon kunskap alls om den neurologiska sjukdomen, och hans enda erfarenhet är när han som elvaåring var på ett idrottsevenemang och såg en förälder få ett anfall i gymnastiksalen och krampade på golvet, vilket han då upplevde som otäckt. Lite av den otäcka känslan kopplat till epilepsi har hängt kvar, men på ett annat sätt. Efter diagnosen blev han mer rädd för ovissheten om när väl ett anfall kunde komma. Skulle han ramla ihop mitt på en tävling? Eller få några fysiska skador?

– Det var känsligt till en början, både för mig och mina anhöriga. Epilepsi var något helt nytt för oss alla. Men oron avtog mer och mer med tiden, säger Marcus Kinhult.

Likväl som oron avtog, minskade även anfallen. Marcus har inte fått något lika kraftfullt anfall sedan aprildagen i Spanien. Istället har han frånvaroattacker som kommer någon gång i månaden, ofta i sociala sammanhang. När de inträffar tappar han tid och rum och blir frånvarande. Han beskriver det som en slags dimma i huvudet:

– Jag kan inte formulera några ord och glömmer bort vem jag är eller personen bredvid mig. Som tur är varar det inte jättelänge, några sekunder kanske. Men jag kan fortfarande bli lite skärrad precis efteråt. Då får jag ta några djupa andetag och rabbla för mig själv vem jag är och var jag befinner mig.

Ökat intresse för neurovetenskap
Tiden efter epilepsianfallen har fått Marcus att reflektera. Förutom den information han har fått från vården har han också blivit intresserad av att själv söka information inom det neurovetenskapliga området. Han har lyssnat på poddar, läst studier, artiklar och böcker, och har även undersökt vad han själv kan göra när det gäller sömn och träning.

– Jag har fått höra att en vanlig trigger är alkohol, men det har aldrig intresserat mig, så min trigger måste ha varit något annat. Enligt min tolkning tror jag att stress kan vara en faktor som påverkat mig mycket. Jag minns att 2021 var stressigt och att jag hade mycket press inom golfen. Kanske blev det för mycket? reflekterar Marcus och fortsätter:

– Jag rannsakade mig själv och började bland annat att meditera. Det har hjälpt mig otroligt mycket och jag känner att jag har en bättre kontroll över mig själv och blir inte lika stressad längre. Även min sömn tar jag på större allvar. Jag ser till att få mina timmar och försöker tracka den med en pulsklocka.

Tacksam för livet
Men det är förstås inte jätteenkelt att byta livsstil och tankesätt över en natt. Och kanske ännu svårare som professionell idrottare. Marcus berättar att han fightas mellan två röster i huvudet: en som säger åt honom att ta det lugnt och leva sunt, och idrottsrösten som vill sätta höga mål och pressa kroppen.

– Jag tror ändå på en framtid där de här rösterna kan enas om samma saker. Det är fullt möjligt att leva sunt och samtidigt göra en idrottssatsning, men det måste få ta sin tid.

På frågan om hur han mår idag och om han har hittat tillbaka till sitt ”vanliga” liv innan den där dagen av anfall för lite mer än två år sen, säger han att han är på en bra plats och känner tacksamhet till livet.

– Rent idrottsmässigt är jag absolut tillbaka. Min axel spökar fortfarande lite efter mitt fall, men jag tycker att jag har goda förutsättningar. Jag medicinerar fortfarande och känner att jag i princip kan göra allt som jag kunde innan. Jag ser fortsatt positivt på min karriär och framtiden, avslutar han.

SW1346NP